Försökte blogga från mobilen imorse men gick inte så bra. Nu är min USM tävling klar i alla fall. Det är många tårar som runnit för min del idag. Var nog aldeles för nervös på förträningen så landade helt fel och fick något som vi innom gymnastiken brukar kalla för "socka fot" (ingen aning om hur det stavas). När man landar eller har tyngden på tårna gör det skitont. Men annars går det bra. Nu har jag precis vaknat upp efter att ha sovit två och en halv time på golvet! Så trött var jag efter dagen...

Det har varit en jobbig tävling för mig. Är lite besviken på mig själv för att jag inte ställde upp på en och en halv skruv och för att jag dämpade ner laget när jag grät. Alla fattar ju att man inte blir peppad när någon gråter. Jag brukar vara bra på att bita ihop. Men nu har jag gått och varit nervös i flera veckor och sen kommer jag på förträningen och gör inget varv som jag brukar. Tror tårarna kom för att jag var stressad och besviken. För just då kände jag inte av foten så mycket.

Vi slutade 5 i våran pool av 14 lag. Och det är riktigt bra med tanke på att vi hade väldigt konstiga varv och många fall. Men med lagets insatts är jag nöjd. Även om det blev lite fel så vet jag att alla kämpade. Och det var ju den första USM tävlingen för många av oss. För mig var det den första och sista. Nästa år är jag för gammal.

Jag var tillslut bara med på två varv. Önskar att jag kört en och en halv skruven, för nu efteråt vet jag att jag hade klarat den. Men då var det jättesvårt att veta hur ordentligt jag skulle kunna köra. Jogga gick bra. Men kom jag i fel vinkel med foten gjorde det riktigt ont. Men jag skulle ha litet på att jag klarat att bita ihop om det blev så. Friståendet va jobbigast. Klarade inte riktigt av att klistra på ett glatt ansikte över smärtan...

Nu när jag är hemma har foten svullnat lite. Men jag kan fortfarande gå på den. Hoppas det blir bättre snart så att jag kan börja träna ännu hårdare efter det här.
 
Ur friståendes

Vet att det här inlägget kanske var helt ointressant och obegripligt för många, men var tvungen ändå...